Mardröm

Tänk dig att du vaknar en dag.
Molnen ligger tätt på himlen när du tittar ut igenom ditt fönster, men vid närmare titt ser du att skogen som du haft som utsikt från fönstret har vissnat och dött. Du blir orolig och springer till köket för att kolla ut över en större horisont. Allt är dött. Det ryker längre bort och du blir nyfiken, men klockan är elva och du vet att nästan alla i familjen brukar gå upp vid tio.

Du sitter i köket, på en stol. När klockan blir ett blir du fundersam och kollar in i dina föräldrars sovrum. Dom varken rör sig eller andas. Du går bort till mammas sida av sängen och ser att hela hennes ansikte är uppskuret. Du lyfter stelt på resten av täcket och ser att hela hennes kropp är helt sönderskuren. Rädslan omfamnar dig och du springer till din syster och berättar om det du har sett. Du har så mycket tårar i ögonen att du inte ser att din syster också ligger där uppskuren. När du väl gör det blir du förskräckt, slänger dig på golvet i ett högt skri innan du försöker ta dig där ifrån, men dina ben skakar så mycket att du inte kan gå ordentligt. När du väl fått ordentligt fotfäste igen springer du in på ditt rum för att klä på dig, allt du äger är ett par vita byxor och ett matchande vitt linne. Du sätter på dig det. Sen kastar du en blick mot din mobil. Den har inget batteri så det är ingen idé att ta med den.
Du går ut i hallen och tar på dig skorna. Du klarar inte av att vara kvar där inne. Hela din familj ligger döda.

Du springer...
...långt!

På vägen ser du massa bilar som har exploderat. Dom brinner. Brevid ligger fler människor uppskurna. Det börjar mullra i molnen ovanför dig, men du springer bara vidare.
Dina ben kan inte stoppa dig och rädslan är för stor. Allting i din omgivning är dött och du sjunker ner på knä med en klump i halsen.

Du känner för att spy.

När du reser dig upp igen börjar du springa på vägen som leder till din bästa kompis.
När du springer snubblar du på ett lik. Du landar med ansiktet ner i asfalten. Du reser på dig, hämtar andan, borstar bort dammet från dina krit vita kläder och vänder dig om. Det du ser ger dig en rysning längst hela ryggraden. På backen ligger den du är tillsammans med. Den du älskar mer än allt annat i hela världen. Du försöker lyft upp din älskade i famnen, men inser att det inte går så du börjar släpa på kroppen istället. Du vill inte släppa taget men när du har gått så långt att dina fötter gör ont och du inte längre kan dra din älskade längre stöter du på en hög med lik. Du våndas över att se på dem när du upptäcker att det är hela din släckt. Du lägger varsamt ner din älskade på marken, stryker undan personens hår från ansiktet och ger den en sista kyss. Varför? frågar du dig själv och förväntar dig ett svar tillbaka. Men inget svar kommer från din älskades läppar, som är helt förseglade. Sakta reser du dig upp, vänder dig om och går. Du kan inte ta med din älskade överallt. Det skulle bli för jobbigt. Du vet att din kärlek är död och du kan inte göra något år det.

Du ser din kompis hus i horisonten. Det kommer närmare dig för varje steg du tar. När du nästan är framme snubblar du över en kropp till. Din kompis mamma. Också uppskuren. Du springer vidare. När du kommer fram till huset ser du din kompis hänga ut igenom ett krossat fönster. Du skriker. Högt. VARFÖR? men det är ingen som hör dig, för allt du sett är bara dött hittills, men du har inte sett något blod. Vart har det tagit vägen?
Du tar upp en glasbit från en bil som har exploderat några meter bort och gör ett djupt snitt i handen. Blodet pulserar fint. Du inser att det inte är en dröm.

Du sjunker ner på knä och precis när du är på väg att ge upp ser du ett flimrande ljus längst horisonten. Du undrar vad det är.

Det börjar regna, men vid närmare åskådan ser du att det inte är vanligt regn. Det är blodet från alla sönderskurna människor som dränker dig. Dina kläder som var vita har nu blivit fläckigt röda.

Du hör en smäll i fjärran.
En kärnvapen explosion.
Du ser en tryckvåg komma emot dig, med en riktigt hög hastighet.
Du blir paralyserad och kan inte röra dig.

Din sista tanke är.

Nu är jag död