Vikten

Ibland känner jag mig bara så stolt över mig själv.
I April började jag att röra på mig mer tillexempel - Gå till dagis istället för att ta bilen, springa i spår och på löpband, samtidigt som jag minskat ner litegrann på godiset och matportionerna och nu har det börjat ge resultat.

Ställde mig på vågen och insåg att jag gått ner 4 kg på dessa 6 veckor. Men har även byggt en hel del muskler.
Jag började få lite panik över min vikt då jag vägdes på BB när jag skulle få mitt andra barn. 92 kg stod det.

Jag höll på att slå baklänges. 92 kg? Det kan inte stämma! Jag kände mig verkligen inte så stor. Men vågen ljuger inte. paniken kom krypande, men samtidigt kände jag att jag inte ville stressa till det. Gå ner massa med diet och sen upp igen utan mer göra om fula ovanor lite. Jag tror i grund och botten mitt största problem legat vid att jag fick foglossning och fortsatte äta som om jag sprang runt hela dagarna som förr.

Idag iallafall vägde jag in mig och landade på 77,2kg
Det vill säga 15 kilo mindre än för ca 7 månader sen då jag var på BB.
Jag är så himlans stolt men än har jag en bit kvar då målet är på 68.

I övrigt hoppas jag på fint väder imorrn då jag ska ha foto session med Tomas igen på djäkneberget.
Det var så länge sen. Men i första hand är det Lennox som ska fotograferas.
Får se om det blir några bra bilder.

Tankar

Tanken har slagit mig - efter att ha läst och följt så många andra bloggar - att ta tag i skrivandet igen. Det var dock så länge sen jag skrev något att jag nästan tror att jag glömt hur man gör och så sitter man där i slutändan och undrar vad det är för häxgryta med ord som man kokat ihop. Reflekterar, raderar och skriver om.

Jag har känt mig ganska bitter och off på sistone faktisk. Varför då kanske ni undrar? 

Jo för att jag är så trött på folk i allmänhet, framför allt den skara av folk som helt plötsligt avlägsnade sig när man skaffade pojkvän och barn. Det har varit och är underbart att ha ett så stabilt liv som jag har just nu, ändå ställer jag mig frågan - vart tog alla vänner vägen? Finns det ens någon som är kvar? Är alla så upptagna med sitt? Är det något fel på mig? Något jag kunnat göra annorlunda? 

Har försökt få lite nya kontakter men det känns mer som att det bara rinner ut i sanden. Ingen som riktigt vill lägga ner energi på att stanna. Upprepar den ständiga frågan. Vad gör jag för fel och samtidigt frågar jag mig i många fall varför det alltid är jag som ska åka till personerna fast dem också kan komma hit. Jag har gett så mycket, försöker och försöker men känns mer som att jag blir påträngande.  Har jag tappat förmågan att vara social? Förmågan att kunna föra en normal konversation?  Eller så är jag helt enkelt bara bitter. Jag är ju faktiskt inte helt utan vänner. Men jag är van vid att ha en sån stor skara runt mig att jag fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara h två stycken varav den ens bor jättelångt bort nu då hon skaffat nytt jobb och nu flyttat ihop med sin pojkvän. Saknar tjejkvällar med lite spel och grillning, kanske nån cider. Men det är samtidigt inget fel på mammalivet heller. Skulle bara vara skönt att få komma ut lite och slappna av från allt. Kanske åka på spa? ;) kanske får bli nya målet. 

För övrigt har jag börjat springa. En nya hobby som känns väldigt befriande för både huvud och kropp samtidigt som man förlorar ett par kilo. Det är inte helt fel.

Nu ska jag lägga ner lillen i sängen och fixa med fortsatt mammaledighet hos försäkringskassan. Tar ju ett tag att få godkänt och nu vet jag ju även hur det ligger till med semesterdagarna.