Jag har känt mig ganska bitter och off på sistone faktisk. Varför då kanske ni undrar?
Jo för att jag är så trött på folk i allmänhet, framför allt den skara av folk som helt plötsligt avlägsnade sig när man skaffade pojkvän och barn. Det har varit och är underbart att ha ett så stabilt liv som jag har just nu, ändå ställer jag mig frågan - vart tog alla vänner vägen? Finns det ens någon som är kvar? Är alla så upptagna med sitt? Är det något fel på mig? Något jag kunnat göra annorlunda?
Har försökt få lite nya kontakter men det känns mer som att det bara rinner ut i sanden. Ingen som riktigt vill lägga ner energi på att stanna. Upprepar den ständiga frågan. Vad gör jag för fel och samtidigt frågar jag mig i många fall varför det alltid är jag som ska åka till personerna fast dem också kan komma hit. Jag har gett så mycket, försöker och försöker men känns mer som att jag blir påträngande. Har jag tappat förmågan att vara social? Förmågan att kunna föra en normal konversation? Eller så är jag helt enkelt bara bitter. Jag är ju faktiskt inte helt utan vänner. Men jag är van vid att ha en sån stor skara runt mig att jag fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara h två stycken varav den ens bor jättelångt bort nu då hon skaffat nytt jobb och nu flyttat ihop med sin pojkvän. Saknar tjejkvällar med lite spel och grillning, kanske nån cider. Men det är samtidigt inget fel på mammalivet heller. Skulle bara vara skönt att få komma ut lite och slappna av från allt. Kanske åka på spa? ;) kanske får bli nya målet.
För övrigt har jag börjat springa. En nya hobby som känns väldigt befriande för både huvud och kropp samtidigt som man förlorar ett par kilo. Det är inte helt fel.
Nu ska jag lägga ner lillen i sängen och fixa med fortsatt mammaledighet hos försäkringskassan. Tar ju ett tag att få godkänt och nu vet jag ju även hur det ligger till med semesterdagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar