Vikten

Ibland känner jag mig bara så stolt över mig själv.
I April började jag att röra på mig mer tillexempel - Gå till dagis istället för att ta bilen, springa i spår och på löpband, samtidigt som jag minskat ner litegrann på godiset och matportionerna och nu har det börjat ge resultat.

Ställde mig på vågen och insåg att jag gått ner 4 kg på dessa 6 veckor. Men har även byggt en hel del muskler.
Jag började få lite panik över min vikt då jag vägdes på BB när jag skulle få mitt andra barn. 92 kg stod det.

Jag höll på att slå baklänges. 92 kg? Det kan inte stämma! Jag kände mig verkligen inte så stor. Men vågen ljuger inte. paniken kom krypande, men samtidigt kände jag att jag inte ville stressa till det. Gå ner massa med diet och sen upp igen utan mer göra om fula ovanor lite. Jag tror i grund och botten mitt största problem legat vid att jag fick foglossning och fortsatte äta som om jag sprang runt hela dagarna som förr.

Idag iallafall vägde jag in mig och landade på 77,2kg
Det vill säga 15 kilo mindre än för ca 7 månader sen då jag var på BB.
Jag är så himlans stolt men än har jag en bit kvar då målet är på 68.

I övrigt hoppas jag på fint väder imorrn då jag ska ha foto session med Tomas igen på djäkneberget.
Det var så länge sen. Men i första hand är det Lennox som ska fotograferas.
Får se om det blir några bra bilder.

Tankar

Tanken har slagit mig - efter att ha läst och följt så många andra bloggar - att ta tag i skrivandet igen. Det var dock så länge sen jag skrev något att jag nästan tror att jag glömt hur man gör och så sitter man där i slutändan och undrar vad det är för häxgryta med ord som man kokat ihop. Reflekterar, raderar och skriver om.

Jag har känt mig ganska bitter och off på sistone faktisk. Varför då kanske ni undrar? 

Jo för att jag är så trött på folk i allmänhet, framför allt den skara av folk som helt plötsligt avlägsnade sig när man skaffade pojkvän och barn. Det har varit och är underbart att ha ett så stabilt liv som jag har just nu, ändå ställer jag mig frågan - vart tog alla vänner vägen? Finns det ens någon som är kvar? Är alla så upptagna med sitt? Är det något fel på mig? Något jag kunnat göra annorlunda? 

Har försökt få lite nya kontakter men det känns mer som att det bara rinner ut i sanden. Ingen som riktigt vill lägga ner energi på att stanna. Upprepar den ständiga frågan. Vad gör jag för fel och samtidigt frågar jag mig i många fall varför det alltid är jag som ska åka till personerna fast dem också kan komma hit. Jag har gett så mycket, försöker och försöker men känns mer som att jag blir påträngande.  Har jag tappat förmågan att vara social? Förmågan att kunna föra en normal konversation?  Eller så är jag helt enkelt bara bitter. Jag är ju faktiskt inte helt utan vänner. Men jag är van vid att ha en sån stor skara runt mig att jag fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara h två stycken varav den ens bor jättelångt bort nu då hon skaffat nytt jobb och nu flyttat ihop med sin pojkvän. Saknar tjejkvällar med lite spel och grillning, kanske nån cider. Men det är samtidigt inget fel på mammalivet heller. Skulle bara vara skönt att få komma ut lite och slappna av från allt. Kanske åka på spa? ;) kanske får bli nya målet. 

För övrigt har jag börjat springa. En nya hobby som känns väldigt befriande för både huvud och kropp samtidigt som man förlorar ett par kilo. Det är inte helt fel.

Nu ska jag lägga ner lillen i sängen och fixa med fortsatt mammaledighet hos försäkringskassan. Tar ju ett tag att få godkänt och nu vet jag ju även hur det ligger till med semesterdagarna.

Tillit

Varför ger vissa ut signaler av att man är en sådan underbar person, samtidigt som dem egentligen tycker att man är pest och pina? Detta gör det ju så oerhört svårt att veta om man kan lita på människor eller inte. Jag vet inte om dem kanske lider av - Jag vill inte ställa till något, så jag försöker att inte vara fräsig och elak - syndromet. Jag vet inte riktigt om jag ska tro på det där om att man beter sig på ett sätt för att inte ställa till något för även om man försöker brukar det lysa igenom ganska bra i slutändan - så förr eller senare faller den där muren vare sig man vill eller inte. Jag säger dock inte att alla fall är bra att yttra sig i, men många fall skulle underlätta om man bara pratade ut om det man störde sig på. Ge människan en ärlig chans till acceptans - ett nyttigt och sunt förhållande mellan vänner och familj tack!

Mitt i Natten

Jag tror mig veta svaret på alla gåtor, men ibland vinglar jag till och ramlar av den lilla pinnen av trygghet och säkerhet och det blir inte bättre av att sitta uppe mitt i natten och tänka på sånt man inte borde tänka på. Man kan väl inte direkt säga att jag mår dåligt för det gör jag inte. Jag blir bara lite sur över att hon inte är försvunnen än, att hon fortfarande halkar runt på ett bananskal någonstans mellan himmel och jord. Det är en sådan sak som jag måste lära mig att acceptera och i slutändan hoppas jag på att det leder till något bra. Jag vet ju att rädsla bara är en försvarmekanism. Den kan förstöra starka band om man inte vet hur man ska hantera den.

Troligvis vet hon inte om att hon har sådan makt över mig fortfarande. Det är nog lite därför jag både är avundsjuk och hatar henne, men ändå mitt i allt, ser upp till henne för att hon är något alldeles speciellt. Visserligen borde jag sätta mig som nummer ett.

Jag är nummer ett!

Det är svårt att inse det, men innerst inne vet jag. Jag har hittat min off knapp till hjärnan. Jag tömmer bara alla tankar och startar om.

Rest In Peace <3

Bakterier

Våren har äntligen hittat hit. Det blommar i dikes kanterna, solen lyser och himlen är blå!
ÄNTLIGEN. Nu vill man bara suga i sig all energi ifrån solen och äta en massa glass! Synd bara att detta är sjukdomens tid. Man har svårt att känna skillnad mellan varmt och kallt då solen är varm och luften kall. Bakterierna sprider sig fort i vinden. Numera är det inget säkerhetsavstånd på en meter som gäller utan snarare hålla-för-mun-och-näsa-femton-meter-bort avstånd.

Ja, att inte bli sjuk denna tid är nästintill omöjligt. Så med krydda till gröten sitter jag just nu i detta tillfälle -hemma i soffan, snorig och jävlig. Mycket beror på pollen, men också den underbara vårförkylningen jag lyckats dragit på mig. Lyckligvis har jag en så underbar pojkvän som slutar vid lunch och stannar vid en Kina restaurang på vägen hem. Kan knappt bärga mig från den underbara kyckling rätten med grönsaker och cashewnötter som sedan kommer dimpa ner i mitt knä. Sitter redan nu och väntar med enbart en banan i magen (så att man orkar extra mycket av det goda)

Jäkla bakterier. Det är som att de sätter superlim under ens skor och sedan hånar en när man inte kommer någonstans.

Kroppen säger ifrån - den vill vila och det ska den få!

Roligt barndomsminne

När jag var liten läste jag alla böcker om Herr Padda. Jag minns speciellt i en bok då herr padda blev tillfånga tagen och satt i fängelset med fotboja! Han satt där och tänkte länge på hur han skulle ta sig ut och kom sen fram till att knyta ihop ett par lakan att klättrade ner för dom. På så sätt skulle han ju kunna rymma utan att någon visste om det!

Ja, vilken underbar idé tyckte då lilla jag.

Så på kvällen tänkte jag och min syster gå ut och sova i stallet bland allt hö. Problemet var bara att vi inte fick det. Jag hade en balkong i mitt rum och kom då ihåg vad jag hade läst! Det bara MÅSTE ju fungera!

Så jag knöt ihop ett par lakan och lyckades sedan lura i min syster att klättra ner för dom eftersom jag själv inte vågade! Hon kastade sig över räcket och började klättra. Halvvägs ner gick knuten till lakanet upp och hon ramlade rakt ner i en snöhög! (Det var vinter, ja!) Jag vart så rädd att jag sprang ner för trappan och ut genom dörren och då följde ju så klart mamma efter och undrade vad som försiggick.
- Madde ligger i snöhögen! Vi måste gräva fram henne!!! skriker jag var på Madde börjar skratta som en liten tok!
- Hur i helsike kom du dit unge? frågade mamma.
Hon skrattade så mycket att hon fick kipa efter andan.
- Mamma, har du läst Herr Padda?
- Ja det har jag!
- Då vet du!

Framtiden

Världen bjuder in till kaos och jag har väl varit lite för upptagen för att ens märka alla som egentligen bryr sig. Helst skulle jag vilja rymma och slippa all press, men om man inte pressar sig själv kommer heller inget förändras. Jag SKA ha det där körkortet innan sommaren och jag SKA se till att ha en hygglig utbildning inom ett par år! Inte fasen tänker jag sitta i ett hörn och tycka synd om mig själv bara för att det blir lite jobbigt!

Det är dags att trotsa alla mina rädslor över framtiden. Dags att kasta sig ut och simma över de sju haven för att komma dit.

Nu är jag tillbaka på banan igen och INGET kan stoppa mig!